Sinnesrantande

Att besitta kraften att vilja leva är en lyx jag inte har råd med. Att vara den gode och trogne är något jag inte är kapabel att vara helhjärtat. Att säga till den enda person som får mitt hjärta att hoppa över ett hjärtslag att "Jag älskar dig" är min stora fobi. Att våga vara mig själv - inte den du ser och hör - utan det riktiga jaget, jaget som för så länge sedan gav upp hoppet om livet och valde endast att träda fram när skalet var ensamt, är något jag inte kan tillåta mig göra. Att sluta vara rädd, rädd för mig själv är något jag inte kan lösa.

Varför tycks jag inte nå dig med blicken, hur mycket jag än skriker ditt namn i sömnen, hur mycket än längtar att få hålla om dig, hur mycket jag än gråter när du inte är här, så tycks jag aldrig få dig att vända dig om och ropa till mig det du viskade till mig den natten som jag fortfarande håller kär.

 Mina drömmar där jag faller in i det oändliga, där mörkret slukar mig och där tiden står still har kommit smygandes tillbaks. Jag vet inte hur jag skall mig an och möta detta mörker...ett mörker så stort att jag inte ens med mina minnen tillsammans dig kan rädda mig från korruption.

Korruptionen kommer att få "han" att vara min företrädare i alla lägen, jag kommer aldrig att få se ljuset, jag kommer aldrig att få svara på din röst, jag kommer aldrig igen att känna på hur det är att leva. För när han träder fram så slocknar mina ögon, och känseln i kroppen domnar bort och allt som lämnas kvar i mitt skal är den ansiktslösa marionettspelande vålnaden....

Mörkrädd...

Varande, enkel existens har alltid varit min personlighet i en helhet. Jag är i en väntan, väntan på något som skall få min existens att ta sig ur den trånga kokong som jag är så besatt i. Jag vill sprida mina vingar och skrika till världen att jag faktisk existerar, att jag alltid har och kommer alltid att existera- se mig, jag står framför dig, så snälla, se inte igenom mig...

Vänd dig inte om och gå, lämna mig inte här, lär mig. Lär mig att leva, lär mig att se det goda i ting, lär mig att älska mig själv och andra. Jag vill leva precis som du och ta en del av denna värld, så lämna mig inte ihopkrupen inuti denna kokong, livlös och så oerhört mörkrädd...

Åter igen så omsluts man av ett totalt mörker, jag försöker förtvivlat åter få syre till mina lungor men något håller mig om halsen, någon vill se mig död, den vägrar släppa taget, hjärtat börjar pumpa fortare, fortare. Det går en pulserande känsla genom kroppen, jag börjar släppa taget om verkligheten, känslorna försvinner en för en, inget känns längre, jaget är borta...

Så slå mig så mycket du vill, kalla mig vad du vill, behandla mig hur du vill, för att du kommer ändå inte se någon reaktion. För du har redan tagit så mycket mer, så det finns inget mer att ta. Så gå, ge dig av, lämna mig här, ihopkrupen inuti min kokong, livlös och så oerhört mörkrädd...

Rädd...för mig själv.

Vem är jag...är jag jaget eller är jag en spegel. En spegel som endast reflekterar det jag ser, jag läser av ansiktsuttryck, ton på rösten, kroppsrörelser...människan framför mig, för att se vad jag har att "arbeta" med. 

Vad kan jag göra, vart skall jag styra han/hon, vilka knappar skall jag trycka, hur kan jag få se en reaktion. En reaktion som visar att jag står med trådarna och styr marionetten, att jag inte är maktlös. Inget får hända utav en slump, inget får komma oförväntat, allt skall spelas ut som jag har lagt upp det. Annars så blir jag obekväm, darrig...rädd.

Allt detta och mer går igenom huvudet så fort jag interagerar med någon annan. Det får mig att känna mig säker, men i slutet av dagen så kan jag inte undgå att känna avsky gentemot mig själv. För att allt jag blir är en falsk manipulativ person utan några riktiga känslor och ansikte. 

Meningslöst?

Livet...

Går det att värdera?

Går det att kalkylera? 

Går det att finna mening?

Detta ämne har präglat mig längre än vad jag minnas, inte enbart inom de filosofiska ramarna utan också som ett praktiskt användande i dagligt arbete. Det var inte förrän nyligen jag riktigt insåg svaret för pusslet, och min summering är - "Utan gud så finns det inget värde och mening" -. Betydande att utan någon psykisk/intellektuell tanke bakom vår existens så kan inte en mening finnas och värdet kan inte beräknas. Så det gäller att självmant skapa sig en egen mening, och värdera det utifrån ens egna filosofiska ståndpunkt. Men detta kan ej uppnås förrän du ha insett vad mening och meningslöshet verkligen innebär, för att sedan därifrån finna mening i det meningslösa och det tomma i det stora hela. 

Men sökandet efter mening kan även gå ett steg för långt, genom att besitta viljan att finna mening så kan man fördunkla sitt omdöme över vad mening och tomhet är. Sättet människor förbiser den verkliga meningen och meningslösheten är att gräva för djupt, att fråga varför efter en händelse kommer inte att leda till mening. Prova istället att leta vidare (forskning), spekulera bland potentiella svar (filosofi). Men vad du än gör, hitta inte på svaret (religion) - för ibland så är meningen meningslös och tvärtom - .

Marionetten.

Sittandes i korridoren, i klassrummet eller på stans parkbänk. Vart jag än vänder mig så kan jag inte låta bli att höra vad andra personer pratar och diskuterar, jag vet att detta är något som många anser vara omoraliskt görande. Men min hjärna fungerar på så sett att jag måste ta in allt omkring mig, färgen på husen, gatstenarnas mönster, skepnaden på träden, folks utstyrsel, hur de står och använder sitt kroppsspråk, allt.

Och det jag har märkt bland dessa individer är att allt de pratar om är antingen vardagliga problem, vad de skall göra till helgen, vilka fester de skall delta i, hur mycket de vill göra något fastän de "inte har tid", pojk-flickvänsproblem. Det finns ingen gräns för alla dessa otaliga ämnen och mitt i allt detta så sitter jag, en kille som säkerligen skulle ses som en eremit från deras synvinkel. Jag festar inte, jag ägnar min tid åt det jag vill, jag genomgår inga vardagliga problem, jag finner det svårt att träffa någon- då alla är för närvarande i ett "Måste finna mig själv" stadium.

Min dag består av timtals sittande framför datorn, läsande, funderande, ibland sovande, men framför allt försjunken i mitt inre. Jag har förmågan att låsa in mig och stänga ute allt annat, för att mitt inre är det enda verkliga. Även om det är en illusion skapat av mitt medvetande, så känner jag mig mer verklig där än någon annanstans.

Varför jag väljer mitt inre istället för andra människor är inte direkt någon hemlighet och jag inte skraj för att erkänna det, jag rädd för människor. Jag är rädd för deras tankar, tankar jag inte kan styra. Jag är inte i kontroll, jag kan inte ändra på det jag inte vet om, den grundläggande tryggheten kan aldrig återfinnas. Detta gör mig väldigt falsk och konstgjord när jag umgås med andra, jag gömmer mig bakom en spegel, jag reflekterar tillbaka det de vill se. Jag har en äcklig ovana att även göra detta emot nya personer jag stöter på, jag sätter på en joker mask för slippa verkligheten och dess natur.

Detsamma är det med mina känslor, jag skrattar när jag förväntas, jag ser ledsen ut när jag förväntas, jag anpassar mitt ansiktsuttryck efter situationens gång för undvika tag i det på allvar, undvika frågor och undvika spräcka spegeln.

Jag är endast en marionettdocka.

Vad spelar jag för roll?

Världen är stor, så stor att man inte kan greppa tag om den på något mentalt stadium. Den är fylld med fenomen som än inte kan besvaras eller förstås och mitt i allt detta så finns vi. En ännu ung ras med mycket att lära, vi lever fortfarande i den illusion som kringgår jorden. Precis som storleken av världen så kan vi heller inte riktigt sätta ord på vår förståelse inför det faktum att vi troligtvis inte är den enda intellektuella ras.

Vilket gör att många inklusive mig finner det svårt att hitta något värde i sina egna liv. För vem är vi egentligen, utgör vi någon skillnad, kommer vårt jag att saknas, kommer vi att efterlämna något framtidsförändrande som Einstein, Nietzsche eller Newton. Troligtvis så är svaret, nej. Du kommer inte att betyda något för framtida generationer, du kommer inte att spela någon avgörande roll i ett schackspel, du kommer inte heller vara saknad. Det du skapar i detta nu är lika meningslöst som färgen på grannens garagetak, men finns det någon anledning att kura ihop sig i ett hörn och vägra fortsätta leva?

Absolut, om du är patetiskt varelse till människa så finns det ingen anledning för dig att fortsätta gå bland oss i denna materiella värld.Självmord är enkelt att rättfärdiga och en snabb utväg. Men om du har en gnutta av livsvilja kvar, även om världen är oförståeligt stor och du endast vill krypa ihop med en filt i ett hörn för sluta ögonen, för att sedan vakna upp i någon absolut verklighet. Så kommer världen fortfarande att snurra utan någon störning, så varför ge upp nu. Varför låta något binda dig fast, varför bry sig om vad andra tycker och tänker om dig som individ. För om det något jag har lärt mig under mina arton präglade år, så är det att människorna runt dig är lika betydelselösa som du. De kommer inte heller ha någon betydelsefull avgörande för framtiden.

Så gå ut och roa dig medan du kan, mörda någon, prova röka och snusa, ta droger, utbilda dig, färga håret i alla regnbågens färger, gå på ravefester, stanna uppe tills du somnar i badkaret, starta ett bråk mellan två motorcykelgäng, råna en butik, råna en bank, stjäl en yacht, bli dollarmiljonär, prova lev på gatan, donera hela din rikedom till välgörenhet, hjälp barnen i Afrika. Vad du än väljer att göra med ditt liv, se till att leva det till fullo. För att livet är kort och kommer snart att vara över, och du kommer att bli bortglömd bland mängden.

Verkligen?

Som en självutnämnd filosof så går jag ofta runt och tänker på diverse ting jag har läst, sett eller hört ur olika vinklar och aspekter. Ibland så kommer jag över ämnen som inte kommer in genom ena örat och passerar förbi min tankekrets för att direkt gå ut genom andra örat. Ämnen som jämlikhet, demokratins ståndpunkt, yttrandefrihetens viktiga funktion och diverse andra politiska diskussions ämnen som cirkulerar  bland ungdomar men även somliga vuxna.

Visst så är det underbart att människor engagerar sig åt Sveriges välmående, men på samma gång så känner jag av en gnutta förakt och avsky gentemot dessa individer eller objekt som jag på senare tid har börjat sett människor som (En berättelse för en annan gång). Då ignorans hos en person snabbt sprider sig över till en annan, sedan vidare genom nätet och kompiskretsar. Vilket slutligen leder till okunnighet bland folk, och okunnighet leder till rädsla. Denna rädsla som folk besitter omförhandlas till ogreppbara argument som gör det omöjligt att föra en utomstående debattörer att göra någon som helst förändring bland människors åsikter och ageranden.

Jag pratar inte om att du skall bli liberal, respektera något som strider emot din etik och moral, jag pratar inte ens om att du skall göra något innovativt och framtidsförändrande. Det jag vill, är du öppnar ditt sinne för mer än det som finns framför dig just nu och söker varenda existerande aspekt. Var inte trångsynt som din omgivning och dina föregångare.

Så ta och fyll skorna du bär, lev upp till den individ modernatur har skapat, vissa dig större än vad andra ser dig. För att du är vår morgondag, du är vår framtid, då är oskriven historia.