Vem är jag...är jag jaget eller är jag en spegel. En spegel som endast reflekterar det jag ser, jag läser av ansiktsuttryck, ton på rösten, kroppsrörelser...människan framför mig, för att se vad jag har att "arbeta" med.
Vad kan jag göra, vart skall jag styra han/hon, vilka knappar skall jag trycka, hur kan jag få se en reaktion. En reaktion som visar att jag står med trådarna och styr marionetten, att jag inte är maktlös. Inget får hända utav en slump, inget får komma oförväntat, allt skall spelas ut som jag har lagt upp det. Annars så blir jag obekväm, darrig...rädd.
Allt detta och mer går igenom huvudet så fort jag interagerar med någon annan. Det får mig att känna mig säker, men i slutet av dagen så kan jag inte undgå att känna avsky gentemot mig själv. För att allt jag blir är en falsk manipulativ person utan några riktiga känslor och ansikte.
