Marionetten.

Sittandes i korridoren, i klassrummet eller på stans parkbänk. Vart jag än vänder mig så kan jag inte låta bli att höra vad andra personer pratar och diskuterar, jag vet att detta är något som många anser vara omoraliskt görande. Men min hjärna fungerar på så sett att jag måste ta in allt omkring mig, färgen på husen, gatstenarnas mönster, skepnaden på träden, folks utstyrsel, hur de står och använder sitt kroppsspråk, allt.

Och det jag har märkt bland dessa individer är att allt de pratar om är antingen vardagliga problem, vad de skall göra till helgen, vilka fester de skall delta i, hur mycket de vill göra något fastän de "inte har tid", pojk-flickvänsproblem. Det finns ingen gräns för alla dessa otaliga ämnen och mitt i allt detta så sitter jag, en kille som säkerligen skulle ses som en eremit från deras synvinkel. Jag festar inte, jag ägnar min tid åt det jag vill, jag genomgår inga vardagliga problem, jag finner det svårt att träffa någon- då alla är för närvarande i ett "Måste finna mig själv" stadium.

Min dag består av timtals sittande framför datorn, läsande, funderande, ibland sovande, men framför allt försjunken i mitt inre. Jag har förmågan att låsa in mig och stänga ute allt annat, för att mitt inre är det enda verkliga. Även om det är en illusion skapat av mitt medvetande, så känner jag mig mer verklig där än någon annanstans.

Varför jag väljer mitt inre istället för andra människor är inte direkt någon hemlighet och jag inte skraj för att erkänna det, jag rädd för människor. Jag är rädd för deras tankar, tankar jag inte kan styra. Jag är inte i kontroll, jag kan inte ändra på det jag inte vet om, den grundläggande tryggheten kan aldrig återfinnas. Detta gör mig väldigt falsk och konstgjord när jag umgås med andra, jag gömmer mig bakom en spegel, jag reflekterar tillbaka det de vill se. Jag har en äcklig ovana att även göra detta emot nya personer jag stöter på, jag sätter på en joker mask för slippa verkligheten och dess natur.

Detsamma är det med mina känslor, jag skrattar när jag förväntas, jag ser ledsen ut när jag förväntas, jag anpassar mitt ansiktsuttryck efter situationens gång för undvika tag i det på allvar, undvika frågor och undvika spräcka spegeln.

Jag är endast en marionettdocka.

Vad spelar jag för roll?

Världen är stor, så stor att man inte kan greppa tag om den på något mentalt stadium. Den är fylld med fenomen som än inte kan besvaras eller förstås och mitt i allt detta så finns vi. En ännu ung ras med mycket att lära, vi lever fortfarande i den illusion som kringgår jorden. Precis som storleken av världen så kan vi heller inte riktigt sätta ord på vår förståelse inför det faktum att vi troligtvis inte är den enda intellektuella ras.

Vilket gör att många inklusive mig finner det svårt att hitta något värde i sina egna liv. För vem är vi egentligen, utgör vi någon skillnad, kommer vårt jag att saknas, kommer vi att efterlämna något framtidsförändrande som Einstein, Nietzsche eller Newton. Troligtvis så är svaret, nej. Du kommer inte att betyda något för framtida generationer, du kommer inte att spela någon avgörande roll i ett schackspel, du kommer inte heller vara saknad. Det du skapar i detta nu är lika meningslöst som färgen på grannens garagetak, men finns det någon anledning att kura ihop sig i ett hörn och vägra fortsätta leva?

Absolut, om du är patetiskt varelse till människa så finns det ingen anledning för dig att fortsätta gå bland oss i denna materiella värld.Självmord är enkelt att rättfärdiga och en snabb utväg. Men om du har en gnutta av livsvilja kvar, även om världen är oförståeligt stor och du endast vill krypa ihop med en filt i ett hörn för sluta ögonen, för att sedan vakna upp i någon absolut verklighet. Så kommer världen fortfarande att snurra utan någon störning, så varför ge upp nu. Varför låta något binda dig fast, varför bry sig om vad andra tycker och tänker om dig som individ. För om det något jag har lärt mig under mina arton präglade år, så är det att människorna runt dig är lika betydelselösa som du. De kommer inte heller ha någon betydelsefull avgörande för framtiden.

Så gå ut och roa dig medan du kan, mörda någon, prova röka och snusa, ta droger, utbilda dig, färga håret i alla regnbågens färger, gå på ravefester, stanna uppe tills du somnar i badkaret, starta ett bråk mellan två motorcykelgäng, råna en butik, råna en bank, stjäl en yacht, bli dollarmiljonär, prova lev på gatan, donera hela din rikedom till välgörenhet, hjälp barnen i Afrika. Vad du än väljer att göra med ditt liv, se till att leva det till fullo. För att livet är kort och kommer snart att vara över, och du kommer att bli bortglömd bland mängden.

Verkligen?

Som en självutnämnd filosof så går jag ofta runt och tänker på diverse ting jag har läst, sett eller hört ur olika vinklar och aspekter. Ibland så kommer jag över ämnen som inte kommer in genom ena örat och passerar förbi min tankekrets för att direkt gå ut genom andra örat. Ämnen som jämlikhet, demokratins ståndpunkt, yttrandefrihetens viktiga funktion och diverse andra politiska diskussions ämnen som cirkulerar  bland ungdomar men även somliga vuxna.

Visst så är det underbart att människor engagerar sig åt Sveriges välmående, men på samma gång så känner jag av en gnutta förakt och avsky gentemot dessa individer eller objekt som jag på senare tid har börjat sett människor som (En berättelse för en annan gång). Då ignorans hos en person snabbt sprider sig över till en annan, sedan vidare genom nätet och kompiskretsar. Vilket slutligen leder till okunnighet bland folk, och okunnighet leder till rädsla. Denna rädsla som folk besitter omförhandlas till ogreppbara argument som gör det omöjligt att föra en utomstående debattörer att göra någon som helst förändring bland människors åsikter och ageranden.

Jag pratar inte om att du skall bli liberal, respektera något som strider emot din etik och moral, jag pratar inte ens om att du skall göra något innovativt och framtidsförändrande. Det jag vill, är du öppnar ditt sinne för mer än det som finns framför dig just nu och söker varenda existerande aspekt. Var inte trångsynt som din omgivning och dina föregångare.

Så ta och fyll skorna du bär, lev upp till den individ modernatur har skapat, vissa dig större än vad andra ser dig. För att du är vår morgondag, du är vår framtid, då är oskriven historia.

Början på min egna mardröm.

Skapandet av denna blogg bygger på det faktum att det finns så mycket frågor, irritation, svar, sagor och diverse "rantande" som bara måste ut, och det är just därför jag har skapat denna sida som ett verktyg för min egna terapisektion. Om du väljer att följa eller ens ta dig tid att läsa ned hit är ett beslut som går utanför min auktoritet. Men utan vidare så skall jag nu börja lösa på de knutar som jag har gjort under årens gång.