Sinnesrantande

Att besitta kraften att vilja leva är en lyx jag inte har råd med. Att vara den gode och trogne är något jag inte är kapabel att vara helhjärtat. Att säga till den enda person som får mitt hjärta att hoppa över ett hjärtslag att "Jag älskar dig" är min stora fobi. Att våga vara mig själv - inte den du ser och hör - utan det riktiga jaget, jaget som för så länge sedan gav upp hoppet om livet och valde endast att träda fram när skalet var ensamt, är något jag inte kan tillåta mig göra. Att sluta vara rädd, rädd för mig själv är något jag inte kan lösa.

Varför tycks jag inte nå dig med blicken, hur mycket jag än skriker ditt namn i sömnen, hur mycket än längtar att få hålla om dig, hur mycket jag än gråter när du inte är här, så tycks jag aldrig få dig att vända dig om och ropa till mig det du viskade till mig den natten som jag fortfarande håller kär.

 Mina drömmar där jag faller in i det oändliga, där mörkret slukar mig och där tiden står still har kommit smygandes tillbaks. Jag vet inte hur jag skall mig an och möta detta mörker...ett mörker så stort att jag inte ens med mina minnen tillsammans dig kan rädda mig från korruption.

Korruptionen kommer att få "han" att vara min företrädare i alla lägen, jag kommer aldrig att få se ljuset, jag kommer aldrig att få svara på din röst, jag kommer aldrig igen att känna på hur det är att leva. För när han träder fram så slocknar mina ögon, och känseln i kroppen domnar bort och allt som lämnas kvar i mitt skal är den ansiktslösa marionettspelande vålnaden....

Mörkrädd...

Varande, enkel existens har alltid varit min personlighet i en helhet. Jag är i en väntan, väntan på något som skall få min existens att ta sig ur den trånga kokong som jag är så besatt i. Jag vill sprida mina vingar och skrika till världen att jag faktisk existerar, att jag alltid har och kommer alltid att existera- se mig, jag står framför dig, så snälla, se inte igenom mig...

Vänd dig inte om och gå, lämna mig inte här, lär mig. Lär mig att leva, lär mig att se det goda i ting, lär mig att älska mig själv och andra. Jag vill leva precis som du och ta en del av denna värld, så lämna mig inte ihopkrupen inuti denna kokong, livlös och så oerhört mörkrädd...

Åter igen så omsluts man av ett totalt mörker, jag försöker förtvivlat åter få syre till mina lungor men något håller mig om halsen, någon vill se mig död, den vägrar släppa taget, hjärtat börjar pumpa fortare, fortare. Det går en pulserande känsla genom kroppen, jag börjar släppa taget om verkligheten, känslorna försvinner en för en, inget känns längre, jaget är borta...

Så slå mig så mycket du vill, kalla mig vad du vill, behandla mig hur du vill, för att du kommer ändå inte se någon reaktion. För du har redan tagit så mycket mer, så det finns inget mer att ta. Så gå, ge dig av, lämna mig här, ihopkrupen inuti min kokong, livlös och så oerhört mörkrädd...

Rädd...för mig själv.

Vem är jag...är jag jaget eller är jag en spegel. En spegel som endast reflekterar det jag ser, jag läser av ansiktsuttryck, ton på rösten, kroppsrörelser...människan framför mig, för att se vad jag har att "arbeta" med. 

Vad kan jag göra, vart skall jag styra han/hon, vilka knappar skall jag trycka, hur kan jag få se en reaktion. En reaktion som visar att jag står med trådarna och styr marionetten, att jag inte är maktlös. Inget får hända utav en slump, inget får komma oförväntat, allt skall spelas ut som jag har lagt upp det. Annars så blir jag obekväm, darrig...rädd.

Allt detta och mer går igenom huvudet så fort jag interagerar med någon annan. Det får mig att känna mig säker, men i slutet av dagen så kan jag inte undgå att känna avsky gentemot mig själv. För att allt jag blir är en falsk manipulativ person utan några riktiga känslor och ansikte.