Att besitta kraften att vilja leva är en lyx jag inte har råd med. Att vara den gode och trogne är något jag inte är kapabel att vara helhjärtat. Att säga till den enda person som får mitt hjärta att hoppa över ett hjärtslag att "Jag älskar dig" är min stora fobi. Att våga vara mig själv - inte den du ser och hör - utan det riktiga jaget, jaget som för så länge sedan gav upp hoppet om livet och valde endast att träda fram när skalet var ensamt, är något jag inte kan tillåta mig göra. Att sluta vara rädd, rädd för mig själv är något jag inte kan lösa.
Varför tycks jag inte nå dig med blicken, hur mycket jag än skriker ditt namn i sömnen, hur mycket än längtar att få hålla om dig, hur mycket jag än gråter när du inte är här, så tycks jag aldrig få dig att vända dig om och ropa till mig det du viskade till mig den natten som jag fortfarande håller kär.
Mina drömmar där jag faller in i det oändliga, där mörkret slukar mig och där tiden står still har kommit smygandes tillbaks. Jag vet inte hur jag skall mig an och möta detta mörker...ett mörker så stort att jag inte ens med mina minnen tillsammans dig kan rädda mig från korruption.
Korruptionen kommer att få "han" att vara min företrädare i alla lägen, jag kommer aldrig att få se ljuset, jag kommer aldrig att få svara på din röst, jag kommer aldrig igen att känna på hur det är att leva. För när han träder fram så slocknar mina ögon, och känseln i kroppen domnar bort och allt som lämnas kvar i mitt skal är den ansiktslösa marionettspelande vålnaden....
