Varande, enkel existens har alltid varit min personlighet i en helhet. Jag är i en väntan, väntan på något som skall få min existens att ta sig ur den trånga kokong som jag är så besatt i. Jag vill sprida mina vingar och skrika till världen att jag faktisk existerar, att jag alltid har och kommer alltid att existera- se mig, jag står framför dig, så snälla, se inte igenom mig...
Vänd dig inte om och gå, lämna mig inte här, lär mig. Lär mig att leva, lär mig att se det goda i ting, lär mig att älska mig själv och andra. Jag vill leva precis som du och ta en del av denna värld, så lämna mig inte ihopkrupen inuti denna kokong, livlös och så oerhört mörkrädd...
Åter igen så omsluts man av ett totalt mörker, jag försöker förtvivlat åter få syre till mina lungor men något håller mig om halsen, någon vill se mig död, den vägrar släppa taget, hjärtat börjar pumpa fortare, fortare. Det går en pulserande känsla genom kroppen, jag börjar släppa taget om verkligheten, känslorna försvinner en för en, inget känns längre, jaget är borta...
Så slå mig så mycket du vill, kalla mig vad du vill, behandla mig hur du vill, för att du kommer ändå inte se någon reaktion. För du har redan tagit så mycket mer, så det finns inget mer att ta. Så gå, ge dig av, lämna mig här, ihopkrupen inuti min kokong, livlös och så oerhört mörkrädd...
