Sittandes i korridoren, i klassrummet eller på stans parkbänk. Vart jag än vänder mig så kan jag inte låta bli att höra vad andra personer pratar och diskuterar, jag vet att detta är något som många anser vara omoraliskt görande. Men min hjärna fungerar på så sett att jag måste ta in allt omkring mig, färgen på husen, gatstenarnas mönster, skepnaden på träden, folks utstyrsel, hur de står och använder sitt kroppsspråk, allt.
Och det jag har märkt bland dessa individer är att allt de pratar om är antingen vardagliga problem, vad de skall göra till helgen, vilka fester de skall delta i, hur mycket de vill göra något fastän de "inte har tid", pojk-flickvänsproblem. Det finns ingen gräns för alla dessa otaliga ämnen och mitt i allt detta så sitter jag, en kille som säkerligen skulle ses som en eremit från deras synvinkel. Jag festar inte, jag ägnar min tid åt det jag vill, jag genomgår inga vardagliga problem, jag finner det svårt att träffa någon- då alla är för närvarande i ett "Måste finna mig själv" stadium.
Min dag består av timtals sittande framför datorn, läsande, funderande, ibland sovande, men framför allt försjunken i mitt inre. Jag har förmågan att låsa in mig och stänga ute allt annat, för att mitt inre är det enda verkliga. Även om det är en illusion skapat av mitt medvetande, så känner jag mig mer verklig där än någon annanstans.
Varför jag väljer mitt inre istället för andra människor är inte direkt någon hemlighet och jag inte skraj för att erkänna det, jag rädd för människor. Jag är rädd för deras tankar, tankar jag inte kan styra. Jag är inte i kontroll, jag kan inte ändra på det jag inte vet om, den grundläggande tryggheten kan aldrig återfinnas. Detta gör mig väldigt falsk och konstgjord när jag umgås med andra, jag gömmer mig bakom en spegel, jag reflekterar tillbaka det de vill se. Jag har en äcklig ovana att även göra detta emot nya personer jag stöter på, jag sätter på en joker mask för slippa verkligheten och dess natur.
Detsamma är det med mina känslor, jag skrattar när jag förväntas, jag ser ledsen ut när jag förväntas, jag anpassar mitt ansiktsuttryck efter situationens gång för undvika tag i det på allvar, undvika frågor och undvika spräcka spegeln.
Jag är endast en marionettdocka.
